Viltspår
Träna viltspår
Att lära sin hund att följa ett särskilt spår i alla typer av förutsättningar som väder, terräng, tid på dygnet och oavsett vad som händer runt omkring är en riktigt stimulerande, viktig och rolig utmaning, både för dig och hunden
När man ska genomföra eftersök i skarpt läge är det viktigt att det skadade djuret hittas så snabbt som möjligt för att djuret ska slippa lida i onödan. Vid jakt på klövvilt ska enligt svensk lag en viltspårhund finnas tillgänglig senast två timmar från skotttillfället. Viltspårhundar används också vid trafikolyckor där vilda djur är inblandade.
För att få fram bra och pålitliga viltspårhundar anordnar de flesta av Svenska Kennelklubbens (SKK) jakthundsklubbar kurser och prov i viltspår. Att ha en kompis och medhjälpare ute i skogen är ibland en fördel, men inte nödvändigt vid den här spårträningen. Nästan alla hundar som gillar att spåra passar att tränas i viltspår.
Utrustning:
- Spårsele
Välj en som passar hundens storlek och sitter bra.
- Spårlina
Ska vara mellan 5 och 10 meter lång. Välj en spårlina som inte fastnar och trasslar in sig i vegetationen när hunden ringar och letar efter spåret. Ett smidigt nylonrep är jättebra om du inte har för stor hund. Det fastnar sällan eller aldrig, det finns dock en risk att man bränner sig i händerna om hunden gör ett kraftigt ryck.
- Viltklöv
Oftast klöven från ett rådjur, eller en delad klöv från en älg. Knyt ett stadigt snöre i klöven som du sen kan hålla i för att släpa den efter dig.
Om du inte har obegränsad tillgång på viltklövar förvaras dessa företrädesvis i frysen mellan varje tillfälle, då kan samma klöv återanvändas flera gånger.
- Blod
Enklast är att köpa fruset gris- eller nötblod på affären. Tina blodet och fyll upp i lämpliga mängder i tomma halvliters petflaskor som antingen har sportscap, eller som man gör ett lagom stort hål i korken på, eller använd väl ursköljda diskmedelsflaskor. Frys sen in flaskorna. Tänk på att det behövs ca 0,5 dl blod till 100 m spår. För en oerfaren hund blir det alltså en hel del flaskor med ganska små mängder i till att börja med, tills erfarenheten ökar, och man även ökar spårlängden.
Lämpligt antal timmar innan spårläggningen tar man ut den flaska man ska använda ur frysen, så att blodet hinner tina. Man kan givetvis påskynda tinandet genom att spola vatten på flaskan. Resten av flaskorna ligger i frysen och väntar på sin tur, på så sätt är man alltid förberedd på att snabbt kunna ta sig ut och lägga ett spår när tillfälle uppstår.
- Snitslar
Behövs för att märka ut var spåret går. Om man inte har tillgång till riktiga snitselband så går det alldeles utmärkt att klippa lämpliga bitar ur en vanlig plastkasse från affären. Snitsla flitigt från början när hunden är orutinerad så att man alltid vet vart spåret ligger och därigenom lätt kan avgöra hur bra det går för hunden. Sen när hunden blir mer erfaren räcker det med enstaka snitslar längs spåret, samt vid vinklar, bloduppehåll och liknande, för att få en bild av hur hunder löser svårigheterna. Knyt snitslarna lagom hårt eller fäst dem i och använd klädnypor så att man lätt kan samla in dem under tiden man går spåret med hunden, detta spar både tid och miljö.
Lägg spåret
När man ska lägga de första spåren är det bra om man väljer en lugn och bra spårskog. Hunder väntar hemma eller i bilen under tiden man snitslar spåret och lägger ut blodet.
Första gången ska spåret vara kort och ganska rakt, det kan räcka med 20-30 meter, och helst ligga i medvind. När man kommit till spårslutet och märkt ut det ordentligt, går man en omväg tillbaka för att inte trampa i själva spåret.
När man lägger spåret inleder man med en “uppspark”, vilket ska motsvara att djuret reagerat på att det blivit påskjutet. Där markerar man en ordentlig spårstart även med blodet, och lägger dit klöven och börjar släpa den efter sig längs spåret. Från början lägger man ganska tätt mellan blodstänken, efter en bit anpassar man sig till cirka en droppe per meter. Mot slutet av spåret lägger man åter lite tätare, och gör en liten “uppspark” även där man lägger klöven vid spårslut, och bloda ordentligt. När man lämnar klöven och börjar gå tillbaka gör man alltid en nittiograders vinkel utifrån spårriktningen, för att ytterligare markera för den oerfarna hunden vart spårslutet är.
Kom ihåg att knyta fast klöven kring en trädstam eller liknande, så att inte något djur tar klöven därifrån innan din hund får chansen att hitta den.
Gå spåret
Nu är du färdig med själva spårläggandet och kan, efter det att du tagit en omväg från spåret, gå hem till hunden. Viltspår ska ligga en stund innan hunden får gå spåret.
Om ett djur blivit skadeskjutet på riktigt ger man i regel djuret tid att lugna ned sig och gå undan och lägga sig innan hunden får börja spåra. En timme efter skottillfället är som regel ett minimum. Att starta eftersöket för tidigt är ett vanligt misstag som oerfarna eftersöksekipage brukar begå.
I början av hundens spårträning behöver spåret inte ligga längre än någon timme, men så snart hunden kommit på vad den ska göra och dessutom tycker att det här är det roligaste som finns ska du låta spåret ligga längre.
Ha kopplad som vanligt på väg till spåret, spårselen sätter du på först när ni är helt nära spåret, precis intill spårets start. När hunden har fått sele och lina på sig, går ni tillsammans fram till spårbörjan, du pekar och visar hunden med lugn röst på platsen. Hunden kommer säkert att börja nosa och kanske till och med slicka på blodet. Beröm. Ge hunden tid att försöka följa spåret, det är ingen brådska, men så fort hunden börjar gå iväg i spårriktningen berömmer du med låg, lugn röst.
Tänk på att bara berömma när du är helt säker på att det är blodspåret hunden går efter. Inledningsvis, om hunden behöver uppmuntran, kan som sagt var noggrann snitsling vara till stor hjälp för att bedöma detta. De flesta hundar som har ett gediget intresse behöver inte uppmuntras i någon större utsträckning, utan följer spåret nästan oavsett vad husse eller matte har för sig.
Lugn och tyst
Det är bra att du tänker på även när ni tränar att du och hunden ska röra er lugnt och att du är lågmäld.
När det är “på riktigt” gäller det ju att inte störa och stressa det skadade djuret, därför ska den perfekta viltspårhunden gå i så lugn takt att du och skytten som följer efter kan göra det så tyst som möjligt.
Många hundar blir lite skärrade av bloddoften första gången de stöter på den, andra blir ivriga och vill fort fram till spårslutet. Den försiktiga hunden stöttas och uppmuntras medan den ivriga får hållas tillbaka och dämpas.
Det är inte nödvändigt att hunden vid spårets slut kastar sig i vild glädje över rådjursklöven, en del hundar är mycket förtjusta i denna typ av ben medan andra inte vill befatta sig med den. Det spelar inte så stor roll hur din hund gör, ge hunden beröm, om den inte tar klöven som en belöning ger man den godis eller något annat den gillar, så att den förstår att spåruppdraget är slut och att den varit duktig.
Efter avslutat spårarbete tar du av selen och sätter på hunden kopplet istället och går i en vid båge tillbaka mot utgångspunkten. Har du sällskap av andra och ni lägger flera spår ska det var minst en 150 meter mellan spåren, så att hundarna slipper vittring från de andra spåren.
När hunden fått mer erfarenhet av att spåra ökar man succesivt svårighetsgraden både när det gäller längden på spåret, antalet vinklar och man lägger även in bloduppehåll på någon enstaka sträcka längs spåret. Tänk också på att lägga spåret i olika typer av terräng, gärna över vägar, bäckar, ängar, snårskog och hyggen, precis så som det kan vara när ett djur som blivit påskjutet flyr från platsen.
Hundar är ju logiska individer, därför kan vissa hundar lära sig att “tjuva” och gå på spårläggarens vittring när man tex gör bloduppehåll och liknande. Detta problem är inte så vanligt, men det förekommer. När hunden fått lite erfarenhet kan man efter att man lagt spåret gå fram och tillbaka över det lagda blodspåret när man går tillbaka, gärna i ett väldigt krångligt och besvärligt mönster, så att en hund som lärt sig att spårläggarens spår alltid leder till klöven inser att det inte är det lättaste sättet att hitta klöven på, det är blodspåret som gäller.
Viltspårprov
När man tycker att hunden spårar säkert och bra, det vill säga att den inte växlar från blodspåret till något färskare och intressantare spår av vilt, hunden går i ett lagom tempo, den kanske tappar bort spåret någon gång, men är koncentrerad och hittar snabbt spåret igen utan större problem. Då kan det kännas som en utmaning att anmäla till något officiellt viltspårprov.
På prov är spåren 600 meter och i den första klass man startar i - Anlagsklass - blodas spåret 2-5 timmar innan hunden får gå det. Till det spåret har spårläggaren använt lite drygt 3 dl blod och på en sträcka i spåret är det inget blod utan bara spår efter klöven. Det här är ingen tävling, det är ett prov där hunden får godkänt eller inte godkänt.
Om hunden har blivit godkänd i Anlagsklassen är man välkommen att anmäla till Öppen klass. Här är spåret lika långt, men blodas 12-24 timmar innan hunden börjar spåra. I Öppen klass har man skottprövning. När man är ca 50-100 meter ifrån spårslutet får man lägga eller sätta hunden. Domaren eller någon annan provfunktionär går ca tio meter från hunden och avlossar ett skott med hagelbössa eller startpistol. Sedan får hunden fortsätta spårarbetet. Att man skjuter beror på att man vill skapa en så verklig situation som möjligt. I den öppna klassen tilldelas hunden första, andra, tredje eller inget pris.
Viltspårprovregler fastställs av Svenska Kennelklubben (SKK). På viltspårprov får alla hundar över 6 månader delta, även blandraser och oregistrerade hundar. I övrigt följer man tävlingsbestämmelser som gäller vid andra prov och tävlingar.
Viltspårschampionat (SvCH)
För att hunden ska få ståta med championtiteln krävs tre stycken 1:a pris i Öppenklass på viltspårsprov och dessutom lägst en 2:a i kvalitetsbedömning på utställning. Regler för viltspårprov beställs från Svenska Kennelklubben (SKK) tel 08-795 30 30.
Skotträna hunden
Det kan finnas fördelar med att vänja hunden på ett mjukt sätt med skott innan man går det första öppenklassprovet. Företrädesvis brukar det fungera om man försiktigt och uppdelat på flera tillfällen närmar sig en skjutbana, man börjar på väldigt långt avstånd första gången och kommer sen närmare och närmare för varje tillfälle, hunden får aldrig uppleva obehag av smällarna, utan man får ta det i lagom takt.
Kom ihåg att själv inte visa någon reaktion inför skotten, hunden ska varken reagera positivt eller negativt på dessa, utan helst se dem som ett naturligt inslag i er promenad.
Om man är tillräckligt tålmodig och försiktig står man så småningom där mitt bland de som skjuter utan att hunden reflekterar över detta.
Då blir nästa steg att öva på skottet i skogen. Lägg ett vanligt viltspår, markera med en snitsel när du har ca 50 m kvar till klöven, när du kommer dit sätter du hunden, skytten går fram ganska långt, men hela tiden så hunder ser vad som händer, och skjuter ett skott i riktning bort från er. Hunden ska ha en så neutral reaktion på detta som möjligt. Lite iver kan tolereras, men ingen negativ eller överdrivet positiv reaktion godkänns vid öppenklassprovet. Hunden får inte heller spåra vidare förrän du säger till. Använd gärna samma kommando som i början på spåret. Upprepa denna procedur men med den skillnaden att skytten låter skottet gå närmare och närmare för varje gång, tills dess att det liknar en riktig provsituation.
Skynda långsamt, och ha tålamod. De flesta hundar blir inte skotträdda även om man inte tränar dem, men det är ofantligt mycket svårare att träna bort skotträdsla hos en hund som blivit skrämd, än att vänja en hund vid skottet som inte är rädd från början.
Den erfarna viltspårhunden
För att komplettera hundens kunskaper för att fungera vid riktiga eftersök kan man träna på många olika sätt, förutom vid skarpt läge.
Träna upp hundens uthållighet genom att då och då lägga längre spår. Ibland kan ju ett eftersök bli åtskilliga kilometer och ta flera timmar i anspråk innan man kunnat konstatera om det påskjutna djuret klarat sig eller inte, och det är av högsta vikt att hunden bibehåller koncentrationen hela tiden.
En annan variant som ofta stärker hundens intresse för spår ytterligare är att i samband med älg eller rådjursjakt spåra fram sista biten till det skjutna djuret. Ta med hjälp av jägarna reda på vart du kan hitta spår efter det skjutna djuret en bit innan det sköts, till exempel om de tror att det sprungit över en väg, över en myr eller någon annanstans där man kan hitta spårstämplarna i efterhand, kontrollera så att du är säker att du hittat rätt spår, hämta hunden och sätt den på spåret på vanligt sätt och spåra fram till där djuret ligger. En viktig övning både för din hund och jaktlaget, en vacker dag lyckas inte skytten lika bra, och kan behöva din hjälp på riktigt.
Som hundförare är det framförallt viktigt vid riktiga eftersök att du kan läsa din hund.
Tänk redan från första viltspårsträningen på hur hunden agerar, på vilket sätt den rör sig, vilken kroppshållning och intensitet den har i olika situationer, till exempel när den går helt säkert efter spåret, när den har problem att följa spåret, lär dig se när den markerar ett annat spår som korsar det spår du lagt, när ni börjar närma er klöven eller det skadade djuret.
Lär dig att alltid agera lungt, tyst och metodiskt. Att vara nogrann och uppmärksam är en dygd i eftersökssammanhang, och ett ansvar gentemot det skadade viltet.